Tisdag 15 November: Vi hade börjat leda henne ute. Hon var helt ren i skritten. 3gånger hade jag gått med henne runt stallet. Och jag glömmer aldrig hur glad hon blev att få komma ut. 2 veckor i stallet, boxvila. När jag öppnade dörren framför henne. Hela hon blev så lycklig. Hon sprutade av lycka! Vi gick runt stallet och in på andra sidan. Jag har aldrig sätt henne, eller någon annan häst, så lycklig i hela mitt liv.
På Tisdags eftermiddagen kom jag till stallet och skuller gå en sväng med henne runt stallet. Jag gick ut från stallet. Plötsligt märker Shakira att Kajsa och Lelle (2 andra ponnys) kommer skrittande ner mot grinden i hagen, Shakira blir "rädd/uppspelt" och kastar sig runt lite, bort från Kajsa och Lelle som står vid grinden och tittar. Bara ett litet hopp.. det var de som behövdes för att hon skulle bli blockhalt. Jag grät som aldrig förr.
Vertinären kom upp och tittade på de. Hon la ett skitstort och stabilt bandage runt benet, höger fram. Hon hade haft bandage ända sen "första" skadan, för 2veckor sen. Så hon stod så snällt i boxen och lät oss linda hennes ben.

Onsdag 16 Novemder: När vi kom till stallet på morgonen hade gon inte blivit bättre. Vi gav henne Metacam (smärtstillande), mockade, hängde upp hö-nät, mer halm och bytte vattenhinken, samt gav betfor och morötter.
När jag kom dit på kvällen/eftermiddagen hade hon inte blivit bättre. Men jag mockade och gjortde allt annat, sen gick jag hem för jag var tvungen att plugga. Gick till stallet vi 21.00-21.30 tiden. Såg hur jäkla ont hon hade, klarade inte mer, verken hon eller jag. Satt och gosade och storgrät i hennes box. Vetrinären kom upp. Hon fick allt fixat. Precis allt var så bra som de kunde vara för henne. Allt förutom det viktigaste: hennes ben/hon.


Torsdag 17 November: När vi kom till stallet och såg att de inte hade blivit bättre ringde mamma till vetrinären, som tyckte att vi skulle åka in igen och röntga henne. Så vi ringde Solvalla och fråga när vi kunde komma, och vi kunde komma på en gång, helst innan lunsch. Så vi lastade och åkte in till solvalla. Röntga henne och såg att det inte såg bra ut, de sa att vi skulle åka till Strömmsholm eller "uppsala/ulvsunda" djursjukhus (kommer inte ihåg vad de hette). Men Aud (ägaren) tyckte att vi skulle åka till strömsholm, för hon hade inga goda erfarenheter ifrån de andra.. Så vi åkte till Strömsholm. Och Shakira stod i transporten utan hö hela vägen! Det tog ca: 2-3 timmar att köra dit. Hon fick inte ha något hö, eftersom hon kanske skulle opereras.
När vi kom dit vägde vi henne: 388kg. De sydde fast en kanyl och hon stod HELT stilla, duktig tjej. Och så tog vi nya röntgenbilder, för de ville ha fler än de som Solvalla tog. Och det såg inte bra ut på röntgen. En ful fraktur. Så vi bestämde att ge henne en chans till. Mot opration, om det skulle se så fult ut att det inte gick att operera så skulle de ta bort henne på operation. Klockan 17.05 somnade hon in och oprationen skulle ta 2-3timmar. Det fanns inget som vi kunde göra, så personalen sa att vi skulle åka hem och äta och sova.
Vi åt på hemvägen och sen åkte vi hem till stackars Jenny, som satt hemma och väntade på oss alldeles ensam. Hon ville inte gå till stallet eftersom de skulle vara 1000människor som skulle fråga henne "Vad har hänt med Shakira?", "Vart är Shakira?" "Hur mår hon?" och det skulle hon inte klara av. Det skulle ingen klarat av som har varit med om samma sak. Men vi kom hem till henne och berättade hur de var och att Shakira låg på opration, att det skulle ringa när det var klara. Vi satt hela kvällen i soffan och väntade på att mammas mobil skulle ringa.
Tillslut ringde mammas mobil, efter nästan fyra timmar, och de sa att oprationen hade gått bra.

Fredag 18 November: Vi skulle inte åka och hälsa på Shakira eftersom hon var jättetrött efter oprationen. Hon behövde bara sova och äta. Och personalen såg till att hon inte fick någon kolik. Det är vanligt efter opration, eftersom hästars mage och tarmar slutar fungera under opration och då måste man få igång tarmar och mage för att det inte ska få kolik.


Lördag 19 November: Idag hade mamma lovat att vi skulle åka upp till Shakira och häsla på henne, ge henne en massa morötter och gos! Denhär dagen skulle inte bli som någon någonsin hade kunat tänka sig..
När vi kom upp gick vi in till Shakira såg hon ganska bra ut (för att ha varit med på en opration i 4timmar). Hon var glad och åt med god aptit, gosade vill hon också.
Efter en stund kom han som operera Shakira och sa oroligt "Vad bra att ni kom, jag har försökt att få tag på er." Vi följde med honom in på hans kontor där han tog fram bilder av Shakiras ben på röntgen efter oprationen. Och det såg inte bra ut! Det var en lös benbit, plus att sprickan hade "gått ner". Alltså först var den bara vid en led men nu hade den spruckit ända ner, så benet var som ett kluvet vedträ. Både vid kotleden och kronleden.

Den lösa benbiten.

Sprickan, framsidan=ljusröd baksida=mörkrör (hittade ingen bild rakt framifrån)

Han berättade att de inte såg ut så på opration, utan att benet hade spruckit mer när hon ställde sig upp i uppvaknings-boxen, efter opration. Vi kunde ta med henne på måndag, hem och låta henne stå med gips i boxen i 4 veckor, 1månad. Och sen komma tillbaks med henne efter 1månad till Strömsholm och byta gips, sen låta henne stå i boxen med gips i 1månad till.

Men om hon lyckades står med gips 1månad utan att få skavsår, infektioner m.m så skulle de ändå (förmodligen) ha gått sönder när man bytte gips, eftersom man måste göra de när hon står upp, man kan inte söva henne igen.

Och om allt de hade gått bra så skulle vi kunna börja gå med henne försiktigt i 1månad (efter 2månads boxvila då). Oooom benet skulle hålla när man tog av gipset (vilket är stor risk att det hade gjort).

Men om det skulle gått skulle hon börjat gå i sjukhage. Och senare börjat gå som "promenadhäst/sälskapshäst".

Men eftersom inte ledytorna var bra (vid kotleden och kronleden) så skulle hon med tiden fått artros. Artros är när bråsket "gnags" ner av benet, för att det inte är jämna ledytor. Då kommer de tillslut bli ben mot ben och de är jävligt smärtsamt!

(Inte Shakiras ben!)
Benen börjar gnidas imot varandra i varenda rörelse. Smärta i varända steg! Det skulle vi ALDRIG kunna utsätta vår fina Shakira för. Lidandet genom resten av livet, föralltid!
Hela tiden: varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag, varje natt, varje vecka, varje månad, varje år!
Jag skulle aldrig utsätta min ponny för evigt lidande, Aldrig!

Så vi tog bort henne. Det var det svåraste jag gjort i hela mitt liv, men jag viste att jag gjorde det rätta för Shakira.

Vi grät som galningar, mamma, Jenny och ja. Vi åkte ner till ICA och köpte Jättemycket morötter och äpplen. Åkte tillbaks till Strömsholm och gosade med henne i flera timmar och gav henne jättemycket godis. Sen tyckte Shakira att det blev jobbigt, för hon va/blev så himmla trött. Så vi bestämde oss för att låta henne somna in och vakna upp på de evigt gröna ängarna istället, utan smärta.

Först sa mamma och Jenny hejdå och då var det som hon sa "låt mig vara.." och hon drog sig undan lite, vilket Shakira Aldrig har gjort, men jag tror att smärtan tog över, att hon inte ville mer. Sen gick de ut, för jag ville säga hejdå själv, i lugn och ro. Och då var det som Shakira förstod att dehär var slutet. För när jag gick in till henne och satte mig på huk kom hon fram och sänkte ner huvudet och lät mig pussa och klia på henne.

Jag kunde enkelt suttit där och gosat med henne i flera timmar, dagar och veckor! Men när jag såg hur ont hon faktiskt hade ville jag inte låta henne lida längre. Jag sa hejdå, pussade och kramade henne och gick ut.

17.05 den 19 November 2011 återvände den vackraste ut av alla änglar till himlen


Saknar dig min älskade Shakira♥